Jag har alltid varit sådan som tänker alldeles för mycket. Det gör att jag stressar,spänner mej samt är osäker helt för ofta. Har alltid varit avundsjuk på sådana personer som alltid tar allting så lugnt, och bryr inte fastän dom får konstiga blickar av folk. Så fastän jag tycker att jag inte ännu har börjat stressa så mycket över min flytt, så tror jag att min kropp på något konstigt sätt hiffar att vara lite nervös och darför inte låta mej sova. Det snurrade hur mycket frågor som helst på natten i mitt huvud men här är då några av dom, börjar alltid med lätta frågor tills det blir svårare och tunga frågor till slut.. Men på nätterna känns allting mera tungt, skrämmande och svårare så på morgonen försvann alla mina nervösa tankar och nu känner jag inte mej ett dugg nervös för jag vet att jag kommer att klara mej, och allting blir bra!:)
Hur kommer människorna att ta emot mej i England?
Om alla är lika ljuvliga som kvinnan jag hade min jobbintervju med så kommer jag verkligen att trivas där vet jag. De kommer imot mej dessutom till busstationen så där får jag ju redan mina första bekanta som jag hinner prata med hela vägen till hotellet.
Tänk om jag inte kommer att trivas?
Varför skulle jag inte trivas? Jag har verkligen länge vilja slippa bort från Lovisa. Tror dessutom att människorna dit skiljer ju sej inte så mycket från de människorna jag är van att vara vid. De är inte ufon utan också vanliga personer, säkert också mycket trevligare. Och bara jag åker i väg med en bra inställning så kommer jag att klara mej bra!
Tänk om jag missar planet eller bussen eller så aldrig hittar fram?
Voinei, inte ens det skulle vara så farligt. Alltid hittar man fram i någotskede så då skulle det bara vara att tänka positivt;bättre sent än aldrig. Och jag har utprinttat alla tidtabeller och vartifrån jag skall gå vart så borde klara mej bra.
Tänk om ingen kommer och hälsar på mej? Tänk om alla har glömt mej när jag kommer tillbaka och skulle inte ha några vänner kvar?
Är riktigt störd på mej själv att varför går det ens sonhäna tankar i huvudet mitt. Om alla mina nuvarande vänner skulle sluta ha kontakt och glömma mej så skulle de ens då vara mina vänner? Svaret är nej. Tror att de som är menade att finnas kvar i mitt liv de kommer att hållas där också.
Vad skulle pappa säga till allting? Skulle han vara glad att jag äntligen gör nånting nyttigt och får se världen?
Absolut!! Jag tror inte utan jag vet, han skulle nog vara så stålt över mej. Fastän han inte finns här för att säga de så känner jag det på mej. Kan tänka hur han skulle ringa ofta och fråga helt hur där har varit, hur jag trivs och nu före jag åker kan jag tänka mej att han skulle vara nästan mera ivrig än jag själv, haha <3
Sista saken som tvinnade i mej före jag äntligen fick sömn var att; hur kommer mamma att klara sej utan att jag sitter hos henne och drikker kaffe dagarna i ända medan jag berättar nyaste nytt?
Bra går de sedan när hon har vant sej med att jag inte väntar på att maten skall bli färdi före hon ens har hunnit hem från jobbet. Och dehär månaderna går säkert snabbt så snart får hon höra på mej igen dagarna i ända och hoppas på att jag skulle åka bort igen att hon skulle få lugn och ro.
Jag vet jag tänker alldeles för mycket.. väntar inte alls till nesta natt ellet nätterna efter det, huj! Nåja nu ska äta mitt morgonmål och sedn gå och skrubba lägenheten så att det bara glänser! För i natt blir det sista natten i min egna lägenhet före jag skall lämna inn nycklarna, och sedan crasha hos mamma ända tills jag åker i väg. Det stör mej inte alls, för vad är bättre än att vakna i ett hus där kylskåpet är alltid fullt med allt möjligt gått, mumsfilibabba!
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti