I'm back!

Hejps!

Så mycket har hänt sedan jag skrev senast så får se hur det går med mitt skrivande. Är så mycket jag skulle vilja beretta men tror det är lättare för mej att sätta mera bilder istället..en bild berettar mera en tusen ord.

Just nu sitter jag hemma i Finlnd på mammas soffa med katten i min famn,mysigt! Mera som hemma kan det ju inte kännas.. Men snart är det dags för mej att pakka ihop mina saker och åka iväg igen. Den här gången ännu längre bort. Såg på kartan förra kvällen och sökte fram Nya Zealand, tänk att om bara en månad är lilla jag där på andra sidan världen..Få se hur det skall gå!:D

Många har frågat varför jag slutade med min blogg och måste säga att jag helt enkelt inte bara hade tid att skriva, dessutom hade jag typ ingen internet alls bara tidigt på morgonen eller på natten. Måste också erkänna att jag blev lat och hade inte tålamod eller bara inte årkade skriva. Visste inte riktigt vad jag själv tänkte om mina sista månader så de var omöjligt att skriva när jag inte visste vad jag själv tänkte om allting.

Jobbet

Mina sista månader i Woolcombe var både fyllda av skratt, gråt och stress. Jag jobbade som aldrig förr, fast det var tungt så trivdes jag verkligen. Ibland efter mina 14h dubbelskift visste jag just och just vad mitt namn är,haha.Jag blev ännu mera självsäker och jag visste att jag var bra på mitt jobb. Fastän jag hade skrikande och hemska kunder gav jag inte upp. Sedan när jag hade trevliga och härliga kunder kom jag alltid ihåg varför jag alltid tyckte om mitt jobb.

Människorna började också respektera mej mera när de såg hur hårt jag jobbade och vad det kändes bra när man fick höra att man var omtyckt och duktig. En kund sade till och med till pomon att den här flickan borde no få löneförhöjning så bra som hon jobbar. Fastän de vilje ha mej tillbaka nästa år så känns det att Woolacombe finns alltid kvar. Det är dags för mej att uppleva nya platser och träffa nya människor. Men vem vet kanske jag nåttag senare vill åka tillbaka, det är inte omöjligt alls.😊

Twitchen-family <3

Alltså det går inte att föklara hur mycket jag saknar allihopa.Blev så nära med alla som bodde i samma hus som jag.  Vi hade så många härliga och roliga stunder tillsammans..Vi alla var så olika,olika åldrar och från olika länder men det var nästan skrämmande hur det bara sade "klick" och vi alla blev som en enda stor familj. Jag älskar verkligen de här typerna! Det var helt som om dom läste mej på en sekund och de förstod mej och jag kunde påriktigt vara mej själv. De fick mej också att se livet från en annan synvinkel.  Förstår inte ännu att människor som har varit med om så mycket är de gladaste människor jag aldrig har träffat på.De fick mej att tänka att livet är en ennu ljusare,gladare och vackrare plats.

Fastän vi alla var trötta och jobbade hårt hade vi alltid tid för varandra..det jag mest längtar efter är de kvällarna vi alla bara satte i någons lägenhet och pratade om allting ända tills tidigt på morgonen. Vi bara delade med vad vi alla tyckte och tänkte och det bara kändes så säkert och som om man var en del i denhär familjen. Vi började kalla oss till Twitchen-family och till bröder och systrar.haha :)

Eftersom vi alla blev så nära tog de så sjukt att säga hejdå..En massa människor åkte hem före mej så vår familj blev bara mindre och mindre. Varje gång det var dags att säga hejdå tvinnade tusen tankar i huvudet på mej..Kommer jag att träffa de här igen? No vet de vel hur härliga människor de är? Inte kommer vi väl allihopa att glömma varandra?

Fastän vi alla lovade att hållas i kontakt och synnas nästa år på vår twitchen-reunion så kan man inte vara helt säker att man kommer att synnas pånytt.
Eftersom vi blev så nära så togg sjukt och var så tungt att säja adjö, ibland grät jag floder och ibland kändes det som en klump i hjärtat. Jag kommer iallafall aldrig att glömma, de kommer allihopa att finnas i mina tankar fastän jag är på andra sidan världen! <3

Språket

Fast jag tänkte i början att hur skall jag klara mej och det kändes imellan omöjligt så blev det bara lättare med tiden. Några gånger var det så tungt och det kändes som om ingen förstod mej och vad jag ville säga så då hade jag bara lust att ta första flyget hem. Men känslan gick snabbt förbi när jag pratade med någon kompis som visste hur det kändes. Svårt var det också att bara stå där och smaila när man såg att några kunder såg neråt på oss som inte var från england och då kände man sej verkligen till en alien från rymden.  Men de flest kunderna var nyfikna och tyckte om oss som pratade med våra accenter.

Roligt nu när man pratar engelska typ lika bra som svenska, är så skönt att inte måsta fundera vad man säger och engelskan är ju ett språk man alltid kommer att behöva.
Några dagar känns det faktiskt att jag bara skulle vilja prata engelska och jag hade verkligen ingen bra engelska alls före England, så tänk hur allting kan ändras. Nu har jag bara ännu svårare med finskan eftersom allting i mitt huvud går på svenska eller engelska.

Hejdå Woolacombe

Kändes som igår jag sade hejdå åt vackra Woolacombe. Får en klump i halsen redan när jag tänker på hur svårt det var att åka iväg. Sista arbetsdagen och sista hejdå..
Kommer ihåg hur ledsen,stressad men endå glad att få se mina vänner och familj igen jag var..måste säga att mina sista 24 timmar i twitchen var stressigaste dygnet jag har varit med om härtills.
Jag kramade om hela min twitchen-family hela sista veckan typ varje dag och jag kände på mej att mina underbara 7,5 månader började närma sej sitt slut. Kommer ihåg sista beerpongen, sista ledig dagen, sista morgonmålet vid stranden och alla de sista kramarna och sista knackningarna på min dörr. Joanna, Gio, Ben och Barca körde mej till busstationen. De 20 minuterna i bilen var de längsta jag aldrig har varit med om..Kommer ihåg hur jag skakade när vi drack sista kaffet tillsammans medan vi väntade på min buss. Det var mitt i natten men jag var piggare en aldrig förr. När jag äntligen slapp i bussen tänkte jag att det var nära att jag skulle ha kolapsat.

 Jag stängde mina ögon och pustade ut men sedan hörde jag deras röster och jag såg ut från fönstret. Där stod alla mina fjantar och skickade slängpussar och hoppade och hade sej medan de vinkade och då började jag böla,haha. De andra i bussen måste ha trott att jag hålde på att få en stroke men jag bara inte brydde.. Lugnade ner mej efter ettag när bussen åkte iväg och då tänkte jag bara att vad jag är tacksam och stålt att jag vågade åka iväg! Bästa beslutet jag aldrig har gjort och att livet aldrig kommer att vara lika igen efter denhär erfarenheten.

 Ojdå,blev långt inlägg endå fast jag hade ingenaning vad och hur jag skulle skriva.Tänker beretta i nästa inlägg om mina tre dagar i London och vad jag har hållt på med under min tid hemma. Oj, vad jag har saknat att skriva så nu får ni höra av mej oftare!

Ha de så bra! Kramisar:)