Hejdå Finland!

Mindre än 6 timmar kvar tills mamma för mej till flygfältet. Dehär sista dagarna har nog haft med sej humörsvägningar och tror att jag inte ännu heller förstår att jag snart är påväg..Just nu är jag inte nästan alls nervös men tror det ennu hinner ändras, det måste det ju annars är det något fel. Det enda som jag känner att är annorlunda är att jag hela tiden har en konstig klump i halsen, vet inte om jag borde gråta ut den eller skratta ut den.

Måste nog erkänna att Nalle Puh vet vad han pratar om!<3

Började gårdagen då med att pakka men det blev inte till nånting, blev bara arg när inte ens hälften av mina bästa kläder rymdes med så jag gav upp hoppet..Gårdagen var nog den tungaste,längsta och svåraste dagen på länge så berättar bara snabbt om hela gråt och kram-faderullan!

Jag började lördagskvällen med att åka till Borgå. Gick först och träffade på Miine, vi satt och pratade i någon timme men det slutade med gråt och kramar. Är ju omöjligt att se hennes chokladbruna ögon att gråta utan att man själv också börjar bööla!

Senare var det dags att gå och äta till Amarillo med de bästa Yrla och Lotta. Vi satt en stund och åt och pratade allt mellan himmel och jord. Skulle kunna sitta me er o prata säkert hur länge som helst utan att tröttna på er, så er kommer jag iallafall och bombadera i skype! ( var berädda..) 

När jag steg inn i bilen så blev det då andra gråtanfallet för den dagen, och inte nära på de sista heller.

Enda glada saken med lördagen var maten, slurps!

Bilresan från Borgå till Lovisa kändes som en evighet men somtur kom det efter halva vägen Las Ketchup-sången i radion som fick mej på bättre humör.

Kraamisar till gråtfiiona!

När jag var framme i Lovisa så var det dags att säja hejdå till Lovisa, det som jag har varit livsrädd för och tänkt på i en månad hur hemskt det kommer att vara.

Jo, det är verkligen inte Lovisa jag kommer att sakna utan alla de människorna. Sade hejdå åt flera andra kompisar och det kom flera gråtatacker då också men Meema och Pipsa var nog de svåraste att säga hejdå åt. De båda har funnits där alltid, de har sett mej i alla humör och livssituationer och endå har de alltid årka se och höra på mej. Jag tror att de känner mej bättre en jag själv.

Hemresan från Lovisa sedan till mammas..jaa kommer inte ens ihåg så mycket var nog så trött efter alla hejdå kramar och tårar. Kommer bara ihåg att när sista gråtet tog slut så kände jag en lättnad. Jess, jag klarade denhär dagen okej just och just men det betyder då att de svåraste är över, nu är det då bara att börja sitt nya äventyr! (Woop woop)

Steg först upp 12 idag från sängen, gårdagen tog nog på krafterna skulle bara ha haft lust att ligga i sängen hela dagen men noup..

Började med att städa min älskade bil och sedan gav jag bilnycklarna till min bror, sade nog åt honom att bäst åt dej att sköta om min nissan!

Sedan var det bara att pakka färdigt och efter nån timme fick jag äntligen kappsäcken fast och den vägde just 20kg..huhh!

Finns inte något värre en att pakka!!!

Sade idag också hejdå åt min bror,mommo och lite andra släktingar.

Eftersom jag har sakt denhär samma mening nu säkert 1000 gånger på ett par dagar så kan jag inte motstå; Ha de så bra, vi hörs!:)