Hejps!:)
Jag är tillbaka igen efter en månad. Allting är bra, vi är ennu också på samma hostell i Ayr. Något mycket pengar har vi inte hunnit spara ihop men jag har fått en 29 farmdagar gjorda och roligt har vi haft. Vi tänkte at vi blir hit ennu en stund eftersom vi trivs här och det känns som hemma. Hoppeligen börjar vi snart få ännu mera jobb..
Orsaken varför jag inte har skrivit så mycket på siståne är för att egentligen har vi inte gjort något extra..Vi går ut och festa på veckosluten och på veckorna chillar vi på hostellet om vi inte är på jobb.
Något extra som vi har varit med om var cyclonen Debbie. Det var skrämmande och obehagligt men vi var lyckliga och slapp lätt undan..
Allting började med ett par dagar före cyclonen kom så läste vi om det i nyheterna men tänkte att "äsh, knappast är det något allvarligt." Sedan blev det söndag och det blev en större sak i nyheterna och vi hade ett cyclon möte här på hostellet. Då började jag få lite fjärilar i magen och tänkte att nej, nu börjar det bli allvar. Det stog överallt att den skulle komma rakt mot Ayr följande dag.. Vi fick tre val: första valet var att stanna på hostellet i ena huset vilket är cyclon säkert och hoppas på det bästa eller åka till cyclon sheltret här i Ayr..De andra fick också ett tredje val som inte var på jobb på måndagen så de fick åka med en gratis buss upp till Cairns var de skulle vara säkra..
Jag, Meema och Pipsa var typ de ända som hamnade gå på jobb på måndagen.. Jag var rädd och blev räddare varje minut som gick eftersom det blev stormigare utomhus hela tiden. Blev inte bättre av att vi fick ett samtal från vår kompis som var kvar i hostellet att många hade åkt till Cairns och alla hade tömt sina saker från rummen och flera var redan påväg till sheltret..
Så när vi kom hem var vårt rumm tomt och hostellet så tyst..Jag hörde bara hur det blåste utomhus och då började min panik. Jag packade alla mina saker snabbt och ringde till mamma gråtfärdig och var färdig på att ha mitt sista samtal, haha.. Jag var färdig på att när vi skulle komma ut from sheltret så skulle allting vara borta, hela hostellet och hela staden vara förstörd.
När vi äntligen kom till sheltret så började det eviga väntande.. Där var många Tv och tidnings reportrar som gick runt och ville intervjua oss hur vi kände oss och om vi var rädda. Vi följde också med cyclonen hela tiden på nätet..Vi sovde på ett hårt cementgolv i 2 nätter..Var ganska mysigt egentligen till sova i vår lilla grupp.
Blev nog långtråkigt efter ett tag.. Att bara vänta och vänta..Ville bara att det skulle vara över så snabbt som möjligt men cyclonen bara blev långsammare och långsammare så det betydde bara mera väntande och väntande för oss. Vi spelade kort och pratade för att döda lite tid men oj, vad vi blev glada efter andra morgonen när de släppte oss hem och sade att det värsta var över. Vi hade tur, Debbie hade ändrat riktningen så den slog oss inte alls. Pratade med en av poliserna så han sade att han skulle åka med detsamma till Airlie Beach för att hjälpa till där som det hade varit som värst.,Två människor hade dött och flera allvarligt skadade..Managern från hostellet kom och söka oss på onsdag morgonen och vad skönt det var att bära sina saker in till rummet igen och ligga ner i sin egna sköna säng!
Ganska så snabbt efter det gick allting tillbaka som vanligt. Det ösregnade ett par dagar efteråt men snabbt nog var det dags att gå tillbaka till jobber igen. Människor kom tillbaka från Cairns med buss och det vanliga livet i Ayr fortsatte igen.
Så nu är påsken förbi..Vi har festat och latat oss lite för mycket så kan inte vänta att åka tillbaka på jobb igen! Glad påsk allihopa <3
See ya! xx
